Gas

Uddevalla Varvs- och Industrihistoriska Förening

Gas

 

Långt in på 1800-talet fanns det bara några enstaka enskilda och allmänna lyktor i staden.

 

1853 beslöt man skaffa ett 40-tal lyktor. Dessa lyktor skulle vara av typen som hade rundbrännare, lampgas och oljehus.

Dessa lampor hade betydligt större lyskraft än de förra och uddevallaborna tyckte det var ett stort steg i rätt riktning.

 

Många tyckte att man skulle skaffa ett gasverk, ett liknande det som redan fanns i Göteborg och som ledde ut gas till stora gaslyktor.

Istället för att Uddevalla stad skulle ordna gasverket, skulle ett privat bolag bildas, och man gjorde en kostnadsberäkning på anläggningen och ordna aktietäckning.

Tyvärr kunde kommissionen ett halvår senare konstatera att intresset inte hade vart tillräckligt stort, och det hela lades på is.

 

1857 gjordes ett nytt försök att bygga ett gasverk. Staden tog kontakt med Kampenhofs bommullsspinneri och föreslog att spinneriet och staden skulle dela på kostnaderna.

 

År 1857 blev frågan slutligt avgjord, man beslöt att ett gasverk skulle byggas.

Verket skulle kosta hela 75.000 Riksdaler, en oerhört stor summa tyckte många.

Många tyckte dessutom att det var en onödig lyx med gatubelysning, och var därför emot hela projektet.

Det var ju förvisso inte bara verket som kostade pengar, det var ju även dyrt att bygga ut rörledningarna i hela staden för distribution av gasen.

 

Bygget blev emellertid klart i september 1859, och de då 104 gaslamporna kunde tändas, varvid gatubelysningen blev enormt förbättrad, liksom även Kampenhofs arbetsbelysning.

 

Gasverket placerades på ängen norr om Kampenhof, och gasverkskontoret, en två-vånings träbyggnad i hörnet Västerlånggatan/Brattgatan.

(Denna byggnad flyttades, sedan gasverket lagts ner i mitten av 1950-talet, på rullar bort till sin nuvarande plats vid gamla pipfabriken, och tillhör numera Mattssongruppen och kallas allmänt ”Herrgården”. Den tjänstgjorde även under åren 1960 till och med 1966 som El AB Andersson & Callenbergs ritkontor).

 

Efter hand så drogs belysning in i offentliga byggnader, och enskilda fastighetsägare fick också möjlighet att dra in ledningar i sina hus.

Allt efter som var det inte bara belysning det gällde, man installerade även andra gasdrivna apparater, till exempel spisar.

 

Gas och el hade börjat konkurrera på allvar på 1910-talet, och när det gäller nyinstallationer så tog elen nu över i hög grad.

Under 1930-talet anskaffades en högtrycksanläggning för gasen.

Ledningsrören kunde därmed göras avsevärt klenare, varvid utbyggnaden av distributionsnätet, även ganska långt ut ifrån stadskärnan, blev billigare.

 

Under Andra världskriget var det svårt att få tag i kol och koks, så man fick istället elda i gasverksugnarna med torv och ved för att hålla produktionen igång. Man körde för fullt eftersom inte heller elen räckte till.

 

I slutet av 1940-talet stod det klart att gasverket, som då gick med stora förluster, måste läggas ner inom några år.

 

Det kunde dock inte stängas utan vidare, eftersom det fanns många abonnenter kvar, framför allt i stadskärnan, som fortfarande hade gasspisar, gasdrivna varmvattenberedare etc. Det fanns även industrier som använde gas för sin maskindrift.

För att påskynda kundernas övergång till el höjde man nu priset på gas.

 

Det var ju också på det viset att energibehovet på grund av stadens kraftiga tillväxt i samband med att varvets expansion under 1950-talet bara kunde tillfredsställas med elektriciteten.

 

Enligt Tage Berglunds bok ”Minnen och bilder” hade gasverket 21 ugnar och ett pater noster-verk (eller bandtransportör) med vilket stenkolen (och senare koksen) uppfordrades till ugnarna. I februari år 1957 lades sålunda det gamla gasverket ner.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © Uddevalla Varvs- & Industrihistoriska Förening All Rights Reserved