Uddevalla Hamn

Uddevalla Varvs- och Industrihistoriska Förening

Hamnens utveckling

 

Farleden in till Byfjorden vid Sunninge Sund och inåt staden hade man varit i färd med att muddra upp sedan 1700-talet.

 

År 1843 tog man i bruk ett mudderverk som drevs av två hästar, jämte två tillhörande pråmar för transport av muddermassorna. Målet var nu mer att fartygen skulle kunna gå ända in i hamnen i Bäveån istället för att ankras upp vid Skeppsholmen och där lastas av på pråmar.

 

År 1859 investerade man i ett ångmudderverk, och fick nu ett mycket bättre resultat än med de muddringsmetoder som tidigare använts. Samtidigt som järnvägen kom till Uddevalla 1867, hade man lyckats muddra ett djup på 11 fot (runt 3,4 m) inne i hamnen.

 

Arbetet med att kajmuddra fortsatte, och bryggor började byggas. Två år senare kunde man visa upp ett djup på 14-17 fot (ca 4-5 m).

Muddringsarbetena gick dock långsamt, och tog således många år i anspråk.

En revolution innebar det att år 1852, fartyg med 8-9 fots djupgående (ca 2,5m), då kunde lossas och lastas vid kajen inte långt från Västerlånggatan.

 

Den första kranen i hamnen uppsattes år 1854 utanför Kampenhofsplatsen, och senare tillkom ännu en genom bomullsspinneriets försorg.

 

Vid 1800-talets mitt var det också ett genombrott för ångdrivna fartyg. De gamla seglande skeppen startade säsongen när isarna försvann, och slutade när isen på nytt hindrade framfarten. Med hjälp av nya ångdrivna isbrytare kunde man förlänga säsongen.

År 1878 hade uddevalladistriktet inte mindre än 363 seglande skepp och 9 ångfartyg. Uddevalla var därmed tvivelsutan en storhamn.

 

1865 muddrades det ner till 20 fots (6m) djup ute vid det smala sundet Sunningen, Lite senare fördjupades och breddades farleden i flera omgångar, men trots all muddring var ännu farleden långt in på 1900-talet för grund för stora fartyg.

 

Med den s.k. Elevatorn, som installerats på Bäveåns norra kaj år 1894, hissades muddermassorna upp, och spolades sedan med hjälp av vatten ut i rännor och stjälptes av på det så kallade Skansgrundet, en lång vik som ursprungligen sträckte sig ända in mot Kampenhof.

På ett år räknade man med att på detta sätt bilda mellan 6000 och 9000 kvm torrlagd landyta i hamnområdet. Att fylla igen all den yta man till slut faktiskt gjorde tog alltså åtskilliga år, i vart fall till 1908, då uppenbarligen elevatorn började användas för att istället fylla igen Aneviken vid Lövåsberget. Elevatorn hade tjänat ut och revs år 1934.

Böjda kranen

Den gamla handvevade lyftkranen i hamnen, Böjda kranen, eller Giraffen kallad, användes till allehanda ändamål. Den införskaffades i slutet på 1870-talet då man alltså gjorde denna storsatsning.

Den kunde lyfta hela 10 ton, var monterad på ett stenfundament, och kunde vridas helt runt (manuellt förstås). Järnvägsspåret från Hamnstationen ut till Badö (kombinerat för både bred- och smalspår) löpte strax intill kranen.

Kranen skrotades så sent som år 1969, och hade väl då knappast använts kommersiellt på länge.

Var kranfundamentet fanns är dock fortsatt lätt att hitta.

 

 

 

År 1925 ville man renovera och modernisera hamnen, men problemet var som så ofta pengar, och därför tog det långt tid innan det hände något.

År 1927 blev i alla fall en 90 meter lång kaj med ett djup på 8 meter på Badö klar. Det byggdes även en lite kortare kaj med ett djup på 6 meter.

 

Sveriges största mudderverk kom till Uddevalla på 1930-talet för omfattande mudderarbeten både inne i hamnkanalen och ute vid Svenskholmarna, där ny småbåtshamn och simstadion byggdes som AK-arbeten (AK = Statens Arbetslöshetskommission).

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © Uddevalla Varvs- & Industrihistoriska Förening All Rights Reserved